Cairnterriern

 

On the Breed Standard

svensk översättning under

(By mrs Byron Rogers, credited for bringing the Cairn Terrier to the U.S., written in 1922)

”…the leaders (of the newly founded Cairn Terrier Club in Scotland/the U.K., my comment) selected from the chaos the little terrier, with neat, erect ears, straight front, and sensibly short back; a debonair little fellow, full of life and energy, whose whole appearance was suggestive of alertness and activity. They kept before them his original work of fox-bolting, forgetting neither the agility he must have to leap from rock to rock nor the arched feet and thick pads that gave him his vital surefootedness. Again, they realized that, to burrow under the heather and squeeze through crevices, the dog must be small and supple. At home, wearing only the wonderful coat the nature had given him, he had to face the terrific storms through which his master went clad from head to foot in oilskins. The pioneers of the breed remembered this and made a great point of the thick close jacket – double-lined, one might almost call it –with a short, furry inner-, and hard outer-covering, through which neither rain nor sleet could penetrate. Thus we have the present-day Cairn Terrier as he ought to be.

Översättning:

“…ur den här oredan valde ledningen (för den nybildade Cairnterrierklubben i Skottland/Storbritannien, min kommentar) den lilla terriern med välformade upprättstående öron, rak front och förnuftigt kort rygg; en älskvärd liten kamrat, full av liv och energi, vars hela uppsyn ger intryck av vakenhet och aktivitet. De höll fast vid hans ursprungliga arbete med att jaga ut räv ur hålor, och glömde varken den rörlighet han måste ha för att kunna hoppa från sten till sten eller de välvda fötter och tjocka trampdynor som gav honom has livsviktiga förmåga att klara av att röra sig i svår terräng. Återigen, de förstod att för att kunna gräva sig igenom tunnlar under ljungen och pressa sig genom skrevor, måste hunden vara liten och böjlig. I sina hemtrakter tvingades han, iklädd endast den underbara päls som naturen gett honom, att genomlida fruktansvärda stormar genom vilka hans ägare gick täckt från huvud till fötter i oljerock och andra vaxade plagg. Rasens pionjärer höll detta i minnet och underströk vikten av den tjocka, täta päls – man skulle nästan kunna kalla den dubbelfodrad – med ett kort, pälslikt inre och ett hårt yttre täcke, genom vilket varken regn eller snöblandat regn kunde ta sig igenom. Där har vi den nutida cairnterriern så som han bör vara.